När du minst anar det

Läser intervju med Görel Crona från i somras:

Sin nuvarande man träffade hon när han hjälpte henne att byta däck.

– Jag trodde aldrig att jag skulle gifta mig igen eller flytta ihop med en man – men plötsligt bara stod han där en dag…

Herregud vad ofta jag får höra det där bla bla hon ville ABSOLUT INTE träffa någon bla bla och sen bara STOD HAN DÄR.

På Stockholms stadsteater visas Stockholm love med olika sanna berättelser om hur folk hittat kärleken:

Scenen om den nyskilda kvinnan som var strandsatt på en skärgårdsö och drabbas av den stora kärleken. Och det trots att hon bestämt sig för att vara ensam. Så man kan ju inte planera när och var kärleken ska slå till.

Ja det låter verkligen som en uppmuntrande pjäs för mig!

Och i boken Tusen män och lika många känslor berättar Linda Sato om dejtande i storstadsdjungeln. För egen del träffade hon precis en man när hon givit upp.

Folk vill gärna berätta liknande gulliga historier för att trösta mig, men det enda som händer är att jag åter igen inser att detta bara händer alla andra.

engagement-1718244_960_720

Äsch, jag ville ju vara ifreeeed på landet men plötsligt bara stod han där!

Annonser

Dockskåpsliv

En bekant till mig har sin FAMILJ som profilbild på Facebook. Mamma, pappa, dotter, son.

Vem i helvete har det?

Jo hon. Så länge jag har känt henne har hon aldrig blottat en spricka i den äktenskapliga fasaden. Det kändes alltid som en tävling mellan oss om vem som hade den mest framgångsrika mannen/det snyggaste hemmet/de mest välartade barnen.

En person som aldrig berättar om sina svagheter blir aldrig en nära vän. Allt handlar bara om recept och resor.

När jag skilde mig vann hon.

family-469580_960_720

Vi är lika charmiga som plastfigurer.

Nyår med par

Har blivit bjuden på nyårsfest.

I tidigaste laget kan tyckas.

Är orolig att det ska bli som middagen from hell. Delvis är det samma människor nämligen. Nyår är så ödesmättat. Alla par som ska KRAMAS vid tolvslaget.

Åter igen ett ensamt nyår.

Då är jag hellre med sönerna, fast jag vet att man inte ska sitta hemma och glo. Då lär jag aldrig träffa någon.

Skryt på bara

Min kompis stötte på en gammal kollega till mig.

Kollegan: Hur är det med Bitterljuv?

Kompisen: Bara bra tack.

Kollegan: Gjorde hon någon framstöt i våras med snyggingen på jobbet?

Kompisen: Det tror jag inte.

Kollegan: Det hade jag gjort. Och jag rådde henne till det! Jag är lite wild and crazy nämligen. (Det stämmer inte. När Kollegan blev förtjust i någon blev hon svimfärdig av nervositet och gjorde absolut aldrig den minsta framstöt.)

– Nu är jag ju i ett förhållande. Det var tungt för Bitterljuv när vi blev ihop, när hon inte har någon.

Kollegan och jag varken jobbade tillsammans eller umgicks under den tiden när hon ”blev ihop”. Jag tyckte ingenting.

Nu tycker jag däremot att hon är sällsynt korkad.

Middagen from hell

Blev bjuden på en fest för ett tag sedan. Bara par och jag.  Jag minglade under fördrinken och tänkte: Det här går ju bra.

Men sen skulle det lekas. Jag förstår inte varför vuxna ska leka som på ett barnkalas. Det var en tipspromenad med frågor man inte kunde veta svaret på, så här: VEM ÄR SÖTAST?

  1. Joakim
  2.  Bitterljuv
  3. Anna

Nu vet vi ju alla att jag är sötast, men det var nog inte det frågan gällde.

När vi gått rundan fortsatte lekandet, för nu skulle vi hitta svaren till gåtorna. Man rockade rockring, man sprang med potatis på sked. Jag blev allt hungrigare och kallare och undrade när min sista stund var kommen.

Äntligen var det dags att sätta sig till bords. Jag satte mig på ett härligt inbjudande sätt, och tänkte: Fyll på fyll på eftersom det för fan i helvete inte var någon bordsplacering.

Och mycket riktigt. Jag fick ett par på varsin sida om mig som bara hade ögon för varandra. Vilken kliché. Vilken mardröm. Ingen brydde sig om mig. Ingen ville tala med mig. Jag lyssnade och försökte delta i samtalen Men detta var vad de talade om:

VI HYRDE BIL OCH BILADE RUNT I ITALEN.

BYGGA TILL BYGGA NYTT BYGGA BRYGGA BYGGLOV.

Hade värdparet lagt lika mycket tid på en bordsplacering som på de poänglösa lekarna kanske det hade blivit lyckat.

Jag kunde inte ens dränka mina sorger i sprit för jag skulle ta ett tidigt flyg.

Sen var det min tur. Tillsammans med Joakim och Anna skulle vi… tihi… äta godissnören utan hjälp av våra händer. Så tokroligt! Jag hatar godissnören.

En kärring började ta bilder, och jag sa, ta inga bilder.

Äldsta sonen hämtade mig, och jag öste ut allt i bilen.

-Men vill man tala om bygglov kan man ju gå in på ett forum på nätet, sa han. De där diskussionerna säger ju inget om vilka de är som personer.

Följande dag hade kärringen lagt ut bilden av när jag äter godissnöre på Facebook. VAR JAG OTYDLIG? VAD VAR DET HON INTE FÖRSTOD?

7838409-origpic-0f39f7

Bild: Nina Hemmingsson 

En vecka senare var jag på en annan fest. Bara par och jag. Med bordsplacering och inga lekar. Det var UNDERBART.

Magdalena Ribbing skriver i dagens DN om att vilja träffa sina väninnor utan deras trista respektive.