Jag gillar inte nyårsafton och har aldrig gjort det.

(Fast förra året var ju skoj, det medges!)

Middagen är alltid härlig. Men sen blir jag dödstrött och vill lägga mig men DET FÅR MAN INTE FÖRRÄN KLOCKAN SLÅR TOLLLLLV!

Sen ska det skålas och kramas och paren ska pussas.

Nej, nej, nej.

Finns det någon därute som tycker om nyårsafton? Låt höra!

Min kompis säger att det är på nyåren hon haft de värsta grälen, gjort slut med killar, blivit för full….

I går hade hon och jag en trevlig nyårsmiddag på Café Milano.

I dag hålls vi i våra hem med olika söner som av olika anledningar inte heller ger sig av.

Lugnt och sansat.

Precis som Jazzhands!

I den här gamla filmen från IKEA odlar man den skilda mammans hemliga liv med Ung Älskare I En Ask.

Som skild förväntas man ständigt ha ett hett sexliv, nämligen.

Jag tänkte på det här begreppet ”gå ut och dansa”.

Jag hatar att dansa, men man förutsätts tycka det är det härligaste som finns.

Det är ju inte ens dans. Dans är till exempel:

Lindy hop som min kompis gör

eller klassiska pardanser

eller modern dans man kan titta på

men att bara röra sig på en mycket begränsad yta med tusen medelålders kvinnor vart än ögat når, vad är det? Och varför är det kul?

-Jag känner mig som en anka, sa mannen jag ”dansade” med i fredags.

Och det var sannerligen det han liknade.

Riktig dans.

Ja, men så är det ju!

Smarta kvinnor är oftare singlar.

Jag är så skarp, vass och överintelligent att jag bara klarar av att umgås med mig själv.

Mer fiffiga ”forskningsresultat”, någon?

 

Städdag med bostadsrättsföreningen.

Har en granne som har en trevlig katt. En gång trodde jag att det var en vilsen katt och ville knycka den.

-Har ni kvar er katt, jag har inte sett den på länge?

-Det är en innekatt numera, sa grannen stelt.

Måste verkligen skaffa mig en egen katt. En lejonfärgad. Hur ska jag annars kunna bli en galen bibliotekariekattant?