Har nu träffat Snusmumriken.

Vi har ätit fondue, varit på  heldagskonferens och gått på After Work.

Vi hade trevligt hela tiden, för det har jag med honom. Men det var inte som förr. Den där energin mellan oss var borta. Jag minns att jag hade svårt att behärska mig tidigare när han var i min närhet och hålla tassarna i styr (vilket ju är bra. Tänk att hamna i hans #metoo-flöde).

Är två år det som behövs för att nollställa urverket? Eller är det snarare så att man behöver ses och vara tillsammans och utföra stordåd för att uppehålla en attraktion?

Nu kändes han bara som en kompis. En bra sådan, men ändock.

Ganska befriande att få ett avslut.

I dag träffade jag den Frånskilde på jobbet, första gången i år. Han var nyklippt och hade en sån där mysig fiskartröja på sig.

-Du är fin, sa jag.

Han tappade andan och koncepterna.

-DU är fin, sa han.

Man måste ha någon man tycker är gullig. Så är det bara. För att stå ut.

Dags att håva in mig snart, darling?

Den Frånskilde har pratat om min pjäs sen premiären.

Hur lång är den? passar den barn? Finns där våld och porr?

-Nej, tyvärr.

Nu har vi spelat klart. Han beklagade att han inte kommit, för det var ju utsålt sista föreställningen.

-Kanske man inte ska vänta till sista stund, sa jag vasst.

Han är så svensk och tråkig. Sluta tjata om att du ska se den när du inte har en tanke på att se den!

Tough shit gubbe lilla. Ridån har gått ner.

Den Frånskilde turnerar framgångsrikt med sitt framgångsrika band.

Själv spelar jag patetisk amatörteater och turnerar ingenstans.

Jag hatar att han inte vill ha mig i sitt liv.

Detta är mitt hundrade inlägg. Bittrare än nånsin.

Festen blev lyckad. Temat var Mordet I Biblioteket.

Det fanns en inhägnad brottsplats, härlig mat, ett undersökningsrum med quiz och upplösningen i biblioteket förstås, med kaffe och konjak.

Den Frånskilde dök plötsligt upp, han hade varit på något jobb. När vi städat klart, larmade han på.

-Hur åker du hem, frågade han.

-Med buss.

-Ska jag inte skjutsa dig?

-Ja det ska du.

Vi pratade hela vägen hem till mig, det var inte det som var problemet. Men jag känner igen känslan från när jag var ung, att när det sen verkligen händer, när jag till sist får vara på tumanhand med den jag är förtjust i, då kommer allt jag vill säga fel ut. Jag trasslar in mig i resonemang jag inte kan ta mig ur och min tanke blir högst oklar.

Men ändå. Ganska kul.

 

Jag har fått löneförhöjning.

Jag fick inga böter på min felparkerade bil.

Damtidningen jag brukade skriva för hörde av sig och undrade om jag vill ha frilansuppdrag.

Och i kväll har vi festen på jobbet. Den med den sjukt starka fördrinken. Den Frånskilde kommer dock inte. Mes.

Kaffeautomaten på jobbet är borttagen.

Den enda anledningen att dricka sörjan med WHITENING var ju att det var där jag kunde träffa den Frånskilde.

Fan.

Efter födelsedagsfikat skulle jag ha möte med min chef. Vi satte oss i caféet med varsin kaka. Den Frånskilde dök upp. Han måste tro att jag bara fikar och aldrig jobbar (vilket stämmer). Själv skulle han ha ett möte med någon kvinna. Det är väl det jag borde boka in med honom: Ett möte i något konferensrum.

Kollegan hade tjuvlyssnat på hans möte och hon bekräftade det jag redan sett: Han har en MÖTESPERSONLIGHET. Där han är vältalig, självsäker, strukturerad, tydlig.

I verkliga livet är han nervös, fladdrig och råddig. (Men inte mindre gullig för det!)

 

Kollegan – hon som fyllde 50 – hade födelsedagskaffe i dag på jobbet. Hon fick en lampa i form av en ängel. Exakt vad alla 50-åringar behöver.

Den enda lediga platsen var bredvid den Frånskilde.  Jag var tvungen att sätta mig bredvid honom, det fanns ingen flyktväg. Vi pratade lite om nyåret. Kollegan stirrade intresserat på oss. Jag fumlade med tårtbiten.

-Kom du bra hem, frågade han.

-Nej, hon irrar fortfarande omkring på slottet, sa Kollegan.

-Ja tack, du kan vara helt trygg, sa jag.

Sen kom ingen på något mer att säga.

SÅ STELT.