Min präktiga kollega beskrev familjens lussemorgon, för andra gången:

Det är varm choklad, det är lussebullar och så ser vi på Lucia i tv. Vi som aaaaldrig ser på tv medan vi äter.

-Varför inte det, sa jag oskyldigt.

-Nä, jag tycker att man äter vid matbordet och tittar på tv framför teven.

-Jaha, jag äter alltid framför teven, sa jag. Och slänger pizzakartongen över axeln när jag är klar.

-Men det blir ju så skräpigt, sa Präktig Kollega nr 2.

-Vi har inte ens tv på samma våningsplan som matbordet, sa Präktig Kollega nr 1.

-Varför inte! utbrast jag, och utdelade dödsstöten: Vi har teveapparater i varje rum, så vi inte behöver se varandra någonsin, någonstans.

Vad blir jag så irriterad på? Varför kan inte folk bara få skryta om sina satans luciamys utan att jag ska bli spyfärdig. Men det är väl präktigheten jag hatar allra mest. Då blir jag som en sur 13-åring.

Jag äter bara popcorn framför TV:n. Det är faktiskt den präktiga sanningen.