I går träffade jag den Skandalösa på julfika.

Julfika brukar vara så här: Jag drömmer om frostiga fönster och pinande vindar, men i själva verket sitter jag genomsvettig i något inomhuscentrum med översockrad överdyr tomtelatte.

Nu var det så här:

Skymningen föll när jag pulsade mig fram i vårt friluftsområde. I fjärran såg jag ljusen från den lilla röda stugan glimma. Ingen människa någonstans, bara en häst i synfältet och några getter som skuttade.

Utanför stugan fladdrade marschaller. Helt genomfrusna stapplade vi in som barnen från Frostmofjället. Stugan var pytteliten med fyra små bord. Glöggen puttrade, lussekatterna spann, kaffet kokade. Genom det lilla fönstret skymtade närmaste gården, med ljus i alla spröjsade fönster.

Jag befann mig i ett julkort!

Bättre än Skansen. Bättre än allt!

 

Har gjort en 6-veckors viktkur med Ulrika Davidssons KICK-START.

Man fick schema för hur man skulle äta morgon, middag kväll.

Som vanligt vaknade tonårstrotset inom mig när någon annan ska bestämma vad jag ska äta.

*Det var väldigt mycket kalla sallader. KALLA SALLADER!? I stället för varma soppor. Jag skulle kunna äta en diet som bara består av soppa, det är det bästa jag vet. Men nej, vi skulle frysa och härdas, tydligen.

*Lax till förbannelse. En vecka var det lax TRE GÅNGER i olika former. Jag avskyr lax, det är så laxigt.

*Mycket kött. Skulle vi inte sluta med kött, har jag läst. Varför inte ha en vegetarisk meny och sen kan den som vill byta ut det mot kött. Jag köpte en ettkilosbit entrecôte. När hände det senast? På 90-talet kanske. Nåja, sönerna blev glada.

*Märkliga frukostar. En gång var det EN BURK TONFISK MED AVOCADO. Just vad vi alla drömmer om till morgonmål.

Det som var bra var att jag inte åt något socker överhuvudtaget, slapp migrän och blev ohyggligt smal & snygg.

Gröt eller chiapudding med blåbär är min nya bästis.

Greta Thunberg, miljöaktivist i Gul Regnrock har fått mer till stånd för miljön än många andra.

Och herregud så hon provocerar alla gubbar. Så fort det kommer en nyhet om hennes framfart, säger gubbarna (för det är nästan alltid gubbar) sitt.

Det hånas och raljeras. Och så slängs SKOLKARKORTET fram. Alltid. Som ett brev på posten. Att: HUR kan man som förälder TILLÅTA sitt BARN att SKOLKA!

Och att hon ALDRIG hade fått denna uppmärksamhet om det inte vore för att mamman Malena är en supervärldsberömd operasångare.

Det måste göra så ont inom dem, att Greta listas som en av världens mäktigaste medan de sitter och hamrar på tangentbordet i olika kommentarsfält.

Nu har jag sett ett luciatåg på jobbet.

Lucian var en kille.

Nu är det så här, att Lucia från Syrakusa fick sina ögon utstuckna för att hon vägrade gifta sig och underordna sig patriarkatet.

Därför bör hon inte gestaltas av en man. Det är viktigt med symboler, och ibland är det extra viktigt så inte allt urvattnas och förlorar sin mening.

Jag blev så rasande att jag inte klarade av att kolla Luciaspektaklet klart.

VARFÖR ÄR JAG SÅ ARG HELA TIDEN???

Luciafirande är det bästa jag vet. Bättre än jul. Men inte i dag.

Min präktiga kollega beskrev familjens lussemorgon, för andra gången:

Det är varm choklad, det är lussebullar och så ser vi på Lucia i tv. Vi som aaaaldrig ser på tv medan vi äter.

-Varför inte det, sa jag oskyldigt.

-Nä, jag tycker att man äter vid matbordet och tittar på tv framför teven.

-Jaha, jag äter alltid framför teven, sa jag. Och slänger pizzakartongen över axeln när jag är klar.

-Men det blir ju så skräpigt, sa Präktig Kollega nr 2.

-Vi har inte ens tv på samma våningsplan som matbordet, sa Präktig Kollega nr 1.

-Varför inte! utbrast jag, och utdelade dödsstöten: Vi har teveapparater i varje rum, så vi inte behöver se varandra någonsin, någonstans.

Vad blir jag så irriterad på? Varför kan inte folk bara få skryta om sina satans luciamys utan att jag ska bli spyfärdig. Men det är väl präktigheten jag hatar allra mest. Då blir jag som en sur 13-åring.

Jag äter bara popcorn framför TV:n. Det är faktiskt den präktiga sanningen.

Vi hade en föreläsare på jobbet. Passet började 8.00 och höll på till 12.00.

Vilken modern människa vill sitta så länge och lyssna på en och samma röst?

Alla vet ju att 45 minuter är max vad nån klarar av att koncentrera sig.

Den Frånskilde kom in försent, som vanligt.

Han mumlade: Först var morgonen lugn, sen inte längre lika lugn.

Han hade på sig fiskartröjan jag gett honom komplimanger för tidigare. Han hade fixat till frisyren och doftade svagt av tallbarr och citron.

HAN HADE GJORT SIG FIN FÖR MIN SKULL, den saken var klar.

Som en tokstolla tolkar jag in allt som går att tolka in till min fördel.

På detta sätt får jag i alla fall tiden att gå.

Vi övar nu en ny pjäs på min teater.

Jag fick precis den rollen jag ville ha: En gammal fattig mor i stugan. Kan inte vänta tills jag får se svår ut.

Dessutom är jag förtjust i min motspelare. Han gillar också mig, har jag märkt. I går när jag plockade ur diskmaskinen, sa han: Akta så du inte slår huvudet, och så stängde han en skåpdörr som var hotfullt öppen ovanför mitt huvud.

Regissören (irriterat): Oj så du plötsligt bryr dig om henne!

Kunde jag ana lite svartsjuka där, hos herr Regissör?

Ja, det kunde jag!

Dessutom ska jag hantera en spinnrock. Hur det nu ska gå till.