Prinsplayern var likadan som alltid; Kul, snygg och härlig men helt omöjlig att läsa av.
Jag måste kanske acceptera på ett mindfulmässigt sätt att det är så männen i min omgivning är; Den Frånskilde. Den Ovillige Älskaren. Snusmumriken. Som att sista viljan saknas. Eller så är det jag som är omöjlig att läsa av, vilket gör att de aldrig gör någon framstöt.
Följande dag var jag ledig och handlade julklappar. Jag hade överfört tusentals kronor till mitt konto och kände mig rik. Köpte fina saker till sönerna.
Sen gick jag till en hotellbar för att träffa ett par småkusiner från Finland. MITT KONTO VAR NU TOMT (ty jag hade köpt julklappar för varje krona) och jag kunde inte betala mitt vinglas. Då insåg jag att det var måndag eftermiddag och där sitter jag med måndagsvinet. Jag hade tappat mitt busskort och min mobil var urladdad. Jag grubblade över hur jag skulle ta mig hem utan pengar, busskort eller sms-biljett. Varningsklockorna dånade stora som Big Ben.
Sen kom småkusinen och löste ut mig. Och jag fick ladda mobilen i receptionen.
Pengarna är slut men fluffig snö faller! Hälsningar fyllkajan
