Att lyssna

Middag hos en kompis. Berättade om mannen från krogen. Att jag känner mig dissad och billig.

När jag var klar, började hon prata om något annat. Hon kommenterade inte med ett ord min historia.

Jag var tvungen att berätta detta för äldsta sonen. Alltså inte vad det rörde sig om, men att jag inte fått något gensvar.

-Hon är lite manlig till sitt sätt, det kanske är en mansgrej, sa jag.

Men då berättade sonen om sin killkompis som varit på tinderdejt med en ung dam. Dejten hade också berättat något, och kompisen inflikade Va! Det menar du inte! och sånt.

-AVBRYT MIG INTE NÄR JAG BERÄTTAR, skrek hon.

Han visade ju bara att han lyssnade på henne.

-Så det handlar inte om manligt och kvinnligt? sa jag.

-Nej, man är ju bara en oskön typ när man inte lyssnar, sa sonen.

 

Annonser

3 reaktioner på ”Att lyssna

  1. Jag har upplevt att när man berättar något som den andre inte kan relatera till så kan det bli så där. I vissa sällskap har jag stött på exakt den där reaktionen när jag berättar att jag är dataingenjör och att jag har en tidigare karriär som skogsmaskinförare.

    Jag tror att hon inte kunde relatera till det du berättade, antingen för att hon helt saknar erfarenheter, drömmar eller inlevelseförmåga i det du upplevt, eller för att hon förträngt liknande erfarenheter.

    Själv tycker jag att det låter rätt mysigt att ta för sig så där.

    Förra sommaren hade jag en tillfällig älskare i Stockholm, jag tänker inte skämmas ett dugg!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s