Min kollega hade varit på akupunktur hos en ung och snygg man.

Hon kände sig extremt obekväm av allting: Att ligga utfläkt på en brits, av det intima i hela situationen, av hans närvaro och av att han tog på henne.

Helst skulle hon aldrig mera gå dit, men han hade redan bokat in ett sista besök.

-Då ses vi då, Ängeln, sa han.

Hon trodde inte hon hörde rätt. Nån måtta får det väl ändå vara. Sådär kan man väl bara inte tala till en vuxen kvinna?

-Slappna av, sa jag. Ta det som en komplimang.

Hon log skevt.

Dags för mig att boka in ett återbesök hos min kiropraktor. Den enda fysiska kontakt jag får.

…heter Aftonland av Therese Bohman.

Den nyskilda kvinnliga professorn, Karolina, försöker hitta styrsel i sitt liv.

Hon blir attraherad av sin unge doktorand, men också av sin kollega, en barndomsvän, en gift man.

Hon träffar dem i omlott (vilket avundsvärt liv!) och dricker lite för mycket vin.

Hon avskyr att resa (precis som jag).

Den unge doktoranden säger dock FETT hela tiden (i stället för bra), det låter inte klokt. Så säger väl ingen! Längre?

-Har du börjat dejta igen?

Hon visste inte vad hon skulle svara på det. Hon hade inte ens tänkt på att hon borde börja dejta. Han ställde frågan så rationellt, som om dejtandet var en praktisk detalj som följde logiskt av singelskapet, som att anmäla sig till a-kassan efter att ha blivit av med jobbet.

Läs den!

”I vår autoerotiska samtid, där träningen har ersatt den köttsliga akten, riktas den eggade blicken enbart mot en själv. Åh, en fantastisk egen kropp att smeka på ett eget fält. Inte en människa inom synhåll”, skriver Niklas Wahllöf i artikeln Klart man ska skaffa sig ett plejs på landet i dagens DN.

Precis vad jag alltid har misstänkt. Folk tränar i stället för att sexa sig, fast sexet förbränner lika många kalorier och är 100 gånger roligare.

Plejs på landet. Bättre än sex.

Örhänget kom i dag med posten. På väg ut genom kuvertet eftersom han inte orkat stoppa det i ett vadderat. Inget meddelande.

Varför är han så otrevlig?

Han är ordlös efter min förkrossande charm.

Middag hos en kompis. Berättade om mannen från krogen. Att jag känner mig dissad och billig.

När jag var klar, började hon prata om något annat. Hon kommenterade inte med ett ord min historia.

Jag var tvungen att berätta detta för äldsta sonen. Alltså inte vad det rörde sig om, men att jag inte fått något gensvar.

-Hon är lite manlig till sitt sätt, det kanske är en mansgrej, sa jag.

Men då berättade sonen om sin killkompis som varit på tinderdejt med en ung dam. Dejten hade också berättat något, och kompisen inflikade Va! Det menar du inte! och sånt.

-AVBRYT MIG INTE NÄR JAG BERÄTTAR, skrek hon.

Han visade ju bara att han lyssnade på henne.

-Så det handlar inte om manligt och kvinnligt? sa jag.

-Nej, man är ju bara en oskön typ när man inte lyssnar, sa sonen.

På Bridgetbion, när hennes två beundrare blev artiga och uppmärksamma mot henne, då hördes aaaawwwwww från den enkönade publiken.

Jag trodde inte mina öron.

De var ju inte ett dugg gulliga, bara normalt hjälpsamma. Många i publiken var dock väldigt unga. De levde kanske inte när den första filmen kom. Så de har ännu inte förstått att det inte finns män som Mark Darcy på riktigt.

Ännu gulligare blir det med en nalle.

Har nu sett Bridget Jones´s baby. Som tur var det en helt ny berättelse som inte hade något med boken att göra.

Det var som att träffa en gammal kompis från förr. Så roligt!!! Och Renee var underbar och såg inte alls konstig ut, bara äldre.

Igenkänning:

*Hon hade förtorkade kondomer där bäst-före datumet gått ut för länge sen.

*Hon intalar sig att hon är en kvinna som tar vad hon vill ha när hon i själva verket känner sig som en billig slampa.

*Hon vacklar mellan en Ung Älskare och en trygg Gammal Kärlek.

Men jag saknade Hugh Grant!

Honom såg jag i Florence Foster Jenkins, med gula tänder. Han valde nog fel film.

Varför, Hugh?