Dagens brev

Jag är ingen dussinperson… ingen SAAB…mer som en Ferarri… eller något mer aristokratiskt… klassiskt… gentlamanamässigt… som en Jaguar… eller Rolls Royce… och du är som en fransk vingård… med junfruliga dofter… o sötma…med härliga kullar… dalar… och grottöppningar… dit man vill bege sig med sitt ståndsmässiga åkdon… mina tre bästa bundsförvanter är min envishet, min intelligens och min humor… ”svart humor” vidare så är jag sensuell och kallar mig en obotlig erotisk romantiker…

Ska slipa på ett vasst svar. I sanning upphetsande med ett ”ståndsmässigt åkdon”. Kan inte vänta tills det rasslar in i min vintunna.

tie-642063_960_720

Jag älskar dessutom när folk berättar för mig att de har ”humor”.

Drömdejten

På Match har de sammanställt vad kvinnor och män ser som drömdejten.

Han:

*Kort, mörkbrunt hår

*Vackra blå ögon

*Tatuering på väl vald plats

*Tränar 3 – 4 ggr i veckan

*Hundälskare

Hon:

*Vackra blå ögon

*Jobbar inom sjukvård

*Längre än genomsnittet, 171 – 180 cm

*Långt mörkbrunt hår

*Hål i öronen

Han ska alltså vara ett tatuerat träningsfreak. Hur avtändande som helst. Och hon hans jävla sjuksköterska, längre än han så hon säkert blir hans mamma också. Idioter. Nu är jag laddad för en ny omgång på valfri dejtingsajt.

nurse-786098_960_720

En giftspruta, älskling?

 

Nu har han satt sin sista potatis

Han svarade att det skulle vara spännande att träffas men att han är för ”skrajsen för nya möten”. Att han var smickrad.

Jag svarade att han inte behövde vara rädd för mig, att jag är bra att ha. Men att jag förstod.

Då skrev han att jag sannerligen var bra att ha och att det vore ”kul att ses framöver”.

Jag undrar två saker. Varför är män alltid skräckslagna för mig och varför är det bättre att ses framöver än nu? Tåget har gått, gubbe lilla.

potato-983788_960_720

På potatisåkern kan du sakta förmultna.

Min förfrågan

Nu gjorde jag det. Jag skrev till den Frånskilde på FB.

Ute skiner en stark vårsol och jag är drogad av starka migräntabletter. Kanske var det därför jag vågade. Solen påminner om att det faktiskt kommer en vår och medicinen gjorde mig avtrubbad. Dessutom ska jag inte till jobbet på några dagar, så han säkert har hunnit läsa det tills vi stöter på varandra i korridoren.

Det går inte att invänta rätt tillfälle på jobbet, för ett sådant kommer inte.

Ska vi inte hitta på något? En afterwork eller en middag. Nästa vecka kanske?

Nu är det bara att invänta domen.

table-71380_960_720