Glad kommunalgrå jul!

Julbord med jobbet. Vi sjöng snapsvisor ur ett häfte, men några snapsar syntes inte till. Jag gick till baren och köpte en Skåne och ett glas rödvin. Ett band spelade men den här gången var det inte den Frånskildes coola gäng, nej ett sällskap som musicerade så högt att allt samtal var svårt. Jag var ohyggligt snygg i en ny klänning från Esprit men hade underkläder som pressade in magen så jag klarade bara av att äta 5 sillar. Långt borta skymtade jag den Frånskilde vid ett annat bord.

Klockan nio gick alla hem, då var festen slut. Och det blev inget hångel för min del den här julfesten heller.

Jag har addat honom

Har lagt till den Frånskilde som vän på Facebook. Han har inte tackat ja till mig än. Tänk om han aldrig gör det! Tänk om han inte vill bli min vän och tänk om jag har inbillat mig allt? Min vänansökan hängande i luften på samma sätt som det limbo vi befinner oss i i verkliga livet.

Allt faller sönder

De tre unga männen jag delar bostad med diskar aldrig. De slänger all smutstvätt överallt, de äter upp all mat. Kökskranen läcker. Utetermometern har slutat visa grader. Handtaget på kylskåpet har gett vika men innan det grävde den en krater i väggen. Mitt julpynt ligger kvar i olika dekorativa kartonger jag snubblar över på min väg genom hemmet. Jag känner mig som en slummänniska. Varför rämnar allt? Inklusive min kropp? Har jag gjort mig förtjänt av det här?

Otrohetskalendern

Mycket har sagts om årets julkalender. Men det enda jag tänker är: Stackars Martina Haag.

Det är illa nog att bli bedragen och dumpad. Men att utstå deras gullegull säsong efter säsong och nu även till jul, vad är det för ett straff?

Foto: Svt

Hans postlåda

I går var det kulturell afton på jobbet. Den Frånskilde stod i caféet. När jag beställde soppa, stirrade han på min sedel oförmögen att kunna räkna ut vad han skulle ge mig i växel.

Till sist kom han på att han nog inte hade någon växel att ge.

-Men du vet var jag bor, sa han. NEJ JUST DET! Du vet ju inte var jag bor!

-Bara var din postlåda bor, sa jag idiotiskt.

Vilket gyllene tillfälle att be honom visa mig sitt hem. Men nej, åter igen missade jag chansen.